“Nonsens-nejandet”

Vi alla gör det: tjatar på våra hundar, skriker åt dem att sluta göra det ena eller det andra . Oftare än inte börjar våra haranger med ett skarpt “NEJ! “. Det kompiska är att hos de flesta av våra hundar resulterar ordet knappt i en paus i beteendet, en blick av dystert erkännande följt av mer av vad det är vi ville att han skulle sluta göra.

Den sorgliga sanningen är att “nej” är ett meningslöst ord (för den hunden). Det fungerar inte. Och ändå skäller vi på. “NEJ!”

Det största problemet med “nej”, är naturligtvis att ordet saknar lärorikt innehåll. Vad betyder “nej”? Om en hund hoppar på vår gäst, till exempel, och vi skriker “nej” vad är det vi försöker meddela hunden? Kanske vi låter hen veta att vi är arga, men förmedlar inte ens en hint om vad vi vill att han ska göra. En annan del av problemet är att “nej” betyder så många saker för oss. Vi skriker det när hunden hoppar upp, men också när han springer iväg, gräver, skäller och drar i kopplet. Det är alltför vagt. Det bryter också en av de gyllene reglerna för hundträning: ett kommando kan bara ha en betydelse, inte många. Slutledning, att skapa mening ur sitt sammanhang, ledtrådar och nyanser i språket är en unik mänsklig kvalitet (och inte alltid en av våra bästa).

Naturligtvis, är vi människor är smarta. Vi lägger till det felaktiga beteendet efter ordet “nej/inte” för att hjälpa våra hundar att förstå vår indignation . Vi säger “inte hoppa” eller “inte skälla”. Under Michaels många år som hundtränare och instruktör, och många fler som människa på den här planeten, har han aldrig hört en hund använda ett verbalt språk. Tanken att vår hund förstår vår särskilda betydelse av ordet “hoppa”, än mindre dess antites, är ett stort hopp i logiken (pun intended). De är linjära, inte relationella, tänkare. Plus att de följer visuella ledtrådar bättre än ord. Bortsett från detaljer ur beteendevetenskapen gör skrikandet av “NEJ/INTE – något” oss till tecknade grottmänniskor. Det är dumt.

Så vad ska vi ordrika varelser göra? Vi vill bara våra hundar ska sluta med det (vad det nu än är). Är det hopplöst? Nej låt oss försöka såhär istället. Vad vill vi att våra hundar SKA göra? När vår hund hoppar, vad skulle vi föredra att hen gjorde? Sitt, kanske. Vi kan lära hunden det. “Sitt”, när det är inlärt korrekt har bara en betydelse (rumpan ned i marken). Super! Jag kan lära min hund att sitta, och om han hoppar på en gäst har jag något tydligt och meningsfullt att skrika på honom. “Sitt!” rumpan slår i marken – hoppning upphör således. Det krävs självklart lite övning, men innebörden är tydlig. Gör detta, inte det .

Några av oss kommer fortfarande skrika ut “nej” i ilska (jag är en av dem). Det är okej om vi bara kommer ihåg detta: följ upp med en tydlig instruktion. Om vi ser hunden gräva ett hål i trädgården, kan vi skälla ut “nej” i vår berättigade vrede. Men sen då? Lägg till meningsfull information. “Stella, kom”. Stella är Michaels hunds namn och hon har en ganska god inkallning. Det gör att hon lämnar hålet, åtminstone tillräckligt länge för Michael att ge henne en ny uppgift . “Nej” är snabbt glömt. Instruktionen var inkallningen.

Prova detta också. När din hund gör något rätt, välj ett ord som betyder att de får en godis. Ordet bör vara kort och skarp, tajmat exakt med den goda gärningen för att låta dem veta att belöning är på väg. Det kommer att få dem att lära. Beteenden ger goda konsekvenser. Ordet markerar ögonblick av framgång. Självklart har jag (och Michael) ett favoritord för denna typ av inlärning: “Yes!”. Yes är kort, tydligt och konsict, och vi säger det inte så ofta i vardagen.

Michael Baugh CDBC , CPDT – KSA lär ut hundträning i Houston och Katy , TX . Han är specialiserad på beteende i samband med hund rädsla och aggression.

Originalartikeln kan läsas här och är publicerad på svenska med tillåtelse från Michael Baugh