Jag och min sambo köpte en jaktcocker i Danmark. Jag hade målet att tävla mycket och skaffa officiella titlar. Specifikt tävlingslydnad hade jag siktet inställt på. Ni som vet vad det går ut på vet att man inte får ha dubbel eller trippel-kommando. Det vill säga att om hunden exempelvis ska hämta en apport får du ha endast ett ord eller en kort handsignal, inte båda samtidigt. Detta var svårt för oss, och vi började båda två tycka det var tråkigt att träna – därför började vi med Tricks.
I trickträningen får man ha hur många signaler man vill, så länge man har roligt! Trickträning är bra oavsett om man hamnat i osynk i vardagen eller i träning av annan hundsport. Eller om man bara vill ha roligt tillsammans.
Längs vägen har jag startat två större Facebookgrupper, en lokal: “Hundägare i Alvesta” med cirka 400 personer och en för oss som tar tricktitlar med cirka 3000 medlemmar.
Idag jobbar jag gärna med dig som känner att det är omöjligt att lära din hund att sluta göra något eller börja göra något annat. Även med dig som vill lära din hund bra saker inför vardag eller tävling.
Summa summarum: hundar inte är så knepiga som man kan tro. Det mesta går enkelt när du har rätt verktyg och kompetens.
Ibland glömmer jag att heja. Ibland säger jag saker rakt av när det egentligen fanns en oskriven social manual jag borde ha följt. Det är aldrig illa menat.
Om jag säger fel eller gör fel enligt gängse sociala koder får du gärna säga till. Då kan jag justera & lära mig.
Jag har levt med egen hund sedan 2007 och arbetat som hundinstruktör sedan 2008. Utöver hundar jobbar jag även med webb och grafisk design. Kombinationen har gjort att Hundvardag blivit: Strukturerat, nördigt, vardagsnära och ibland lite socialt klumpigt.
Jag tror inte att man någonsin blir fullärd.
Precis när man tror att man har koll visar forskningen att hundar är ännu coolare än vi trodde. Mer tänkande. Mer kännande. Mer komplexa. Och det är exakt därför jag fortfarande fortbildar mig.
Nedan kommer texten (ytterst lite redigerad) som jag skrev när jag sökte min instruktörsutbildning 2008:
I februari 2007 dog min ”livskamrat”, en blandras (Border Collie, Flat, Labrador och Golden) som vi fick hämta redan vid 5 veckor då hennes mamma hade försvunnit.
Vi gjorde inte så mycket ”bruks” tillsammans, det var mammas avdelning då (det var 1993 som vi fick hem henne så jag var inte så gammal) jag och Busan (som hon hette) brukade mest leka och vandra i skogen. Hon fick följa med när jag red (dock i flexikoppel för hon var en rymmare, tur jag hade snäll ponny) och senare när jag fick körkort körde vi till olika skogar varje vecka, det var det bästa hon visste, även sista året (veterinären sa att hon var både blind och döv, men det märktes inte på mer än att hon snubblade ibland) tog hon för sig och sprang i skogen (i flexi-kopplet). I oktober 2006 släppte vi henne lös på stranden och gladare än så hade hon nog inte varit på riktigt länge.
Så. När jag (med dåvarande sambo) i augusti skaffade en Cocker Spaniel (http://blogg.susscreations.se/) bestämde jag att det största kriteriet skulle vara att kunna ha honom lös. Så att han inte springer i väg så som Busan gjorde. Därför började vi gå med honom lös redan som bäbis (självklart bara korta sträckor) och han kunde länge gå lös och gå där vi ber honom, så länge det inte är en annan hund i närheten. Till skillnad från Busan är Fajsty MYCKET intresserad av andra människor och hundar.
Vi jobbade på det tillsammans med en Sveriges Hundföretagar- ansluten instruktör på privatträningar och fortsättningskurs. Men jag måste säga att han år 2008 var en perfekt liten vov, självständig och mammig på samma gång, busig men lydig…