Det är mycket vanligt att om hunden är lös o den träffar en annan lös hund så funkar det. Men om en hund är kopplad och man ska ta bort den lösa så smäller det. Varför är det på detta viset? Jag är *inte* expert på flockhantering, men det jag lärt mig kan summeras enligt […]
Det är mycket vanligt att om hunden är lös o den träffar en annan lös hund så funkar det. Men om en hund är kopplad och man ska ta bort den lösa så smäller det.
Varför är det på detta viset?
Jag är *inte* expert på flockhantering, men det jag lärt mig kan summeras enligt nedan:
På avstånd från sin ägare så är de flesta hundar lite mer osäkra. Lite mer avvaktande. Beroende på ras tar de också mycket signaler från sin människa. Ska vi bråka? Ska vi dra? Är vi trygga?
Många gånger om ägarna går därifrån, åt vasitt håll, blir det så att hundarna hellre leker eller lämnar varandra utan gruff.
När ägaren kommer närmre kan det ge mer säkerhet eller en känska av “okej, vi tar den tillsammans”.
Det var en gång jag hade en rallylydnadskurs.
Där var två hanhundar på cirka året. Ägarna tog ett eget val att släppa hundarna – men frågade om råd innan. Mitt råd var att om de börjar “spänna sig” – gå åt varsitt håll – gå inte närmre.
Människor är människor så ägarna stannade o pratade. Hundarna stannade o spände sig. Det hade absolut kunnat lösa det själva, men det hade också kunnat bli bråk. Ägarna var observanta och började genast röra sig igen. Hundarna släppte varandra och skakade av sig.
Ett annat exempel
Min reaktiva gammelfajst (innan smärtstillande) mötte en lös schnauzer. Hussen hade INGEN möjlighet att kalla in hunden så det jag gjorde var att släppa kopplet och bara gå vidare. Tittade inte ens i ögonvrån. När jag kommit en bit ser jag att de LEKER. Då är ett bättre läge att kalla in och belöna järnet.
Det jag lärt mig:
I mötesögonblicket kan minsta lilla få hundarna att reagera som de kanske inte gjort om de fått analysera varandra färdigt. Det kan vara allt från ett högt ljud till att man tar den i selen eller drar den i kopplet.
