En blandning av border collie, flatcoated retriever, labrador och golden (och en sak till?). Vi fick henne redan vid fem veckors ålder eftersom hennes mamma försvunnit. Det var 1993 och jag var ju inte särskilt gammal.
Vi gjorde inte så mycket organiserad träning. Mamma höll i lydnaden. Jag och Busan lekte, vandrade i skogen och hängde. Hon följde med när jag red, i flexikoppel eftersom hon var en rymmare. Senare, när jag hade körkort, åkte vi till nya skogar då och då.
När hon blev gammal var hon både blind och döv, men det märktes knappt. Hon snubblade ibland och slutade gå i trappor.
Nu med all hundkunskap i bagaget har jag förstått vad som låg bakom hennes "problembeteenden". Hon skällde på allt som gick förbi, för att hon inte hade något annat jobb. Samtidigt hade hon inte ett dåligt liv. Hon var älskad. Hon älskade oss.
Och de sista åren, efter att jag förstått att hon inte skulle leva för evigt, bestämde jag mig för att varje dag skulle vara speciell.
En av de dagarna tog vi henne till stranden och släppte henne lös. För första gången på flera år. Hon sprang inte iväg (som annars var mer regel än undantag). Hon skuttade med oss. Kollade på saker som flutit iland. Gladare än så hade hon inte varit på länge.
Fajsty finns inte mer, men han är omöjlig att skriva bort ur mitt hundnörderi. Han var min första egna hund och på många sätt den som format mig mest. Han var "anfall är bästa försvar" och samtidigt den mest stabila brukshund MH beskrivaren någonsin sett. Hon sa att hon önskade att alla schäfrar hade haft ett så fint MH.
Han hade höftproblem trots avlästa A höfter. Det tog ungefär sex år att få diagnos. Sex år av reaktiv, arg surgubbe. När han väl fick smärtstillande och gick ner lite i vikt förändrades han från konstant grinig till vanlig hund-gubbe med åsikter.
Fajsty lärde mig mer än någon kurs om reaktiva hundar. Om låg frustrationströskel. Om hur smärta påverkar beteende. På sista åren, när han mådde bättre tog vi tricktitlar hela vägen upp till Trick Dog Champion tillsammans. Han hann få hem rosetten och posera med den innan han tassade vidare vid 13.5.
Hans bästa i livet var att vara med. Inte alltid nära. Men alltid med. Skruvade vi IKEA möbler låg han mitt i kaoset. Fanns det många kuddar i ett hörn var det där han låg. Kuddkungen.
Han hade mycket att säga. Om det mesta. Fyrverkerier och höga ljud rörde honom dock inte alls. Han kunde sitta inomhus och titta på fyrverkerierna utan att blinka.
Men fikabord. Det var hans. Serveringspersonal var högst tveksamt välkomna beroende på dagsform. Ibland var det en hel uteservering som var hans område. Ibland bara hans filt. Det lärde mig att se de små signalerna. Att avleda. Att sänka volymen innan han behövde tala om för hela världen vad som gällde.
Duppen är den danska jaktcockern som aldrig tar slut. Lång som en följetång och full av sprall, kärlek och tålamod.
Han säger inte till när det gör ont. Antingen har han en smärttröskel som inte är av denna värld eller så är han extremt generös i sitt tålamod. Nyduschad med balsam blir han mjukare än allt annat i huset.
Han är den snällaste hund jag någonsin träffat. Mot människor och mot andra hundar. Efter att ha blivit påflugen har han dock börjat tycka att andra hanhundar är onödiga på nära håll. På avstånd är det inga problem. Så vi håller avstånd. Det fungerar utmärkt.
Vi tränar mycket tricks. Lite rallylydnad ibland. Nosework. Ibland tävlingslydnad. Och Hoopers.
Det bästa jag gjorde när han var liten var att åka kollektivtrafik. Vi pendlade mellan Halmstad och Chalmers varje dag. Buss, tåg och spårvagn. Vi lärde oss att det finns många människor men man hälsar bara på de som tittar på och pratar med oss. Vi lärde oss att ibland väntar man länge och då är det lika bra att sova på sin filt. Vi lärde oss att tågvärden pratar med oss men inte vill ha uppmärksamhet från oss. Och så mycket andra bra saker ♥
Vårt bästa är att springa och spralla tillsammans. Tokrusa. Med eller utan leksak.
Jolly är den lilla loppan som påminner mig varje dag om att ras faktiskt spelar roll.
Hon är redan snart 5 år gammal och en sak är säker. Det är ingen spaniel.
Det jag vetat i teorin om vinthundar har jag nu fått erfara på hemmaplan. Gör man en träningsplan utifrån spanielerfarenhet får man ofta revidera den för att passa en whippet. Hon gillar mat. Men hon gillar att jaga och döda (katter, och harar) mer. Som det ska vara.
Hon lär sig fort. Ser allt. Där man kan distrahera en spaniel med lite utspritt torrfoder äter hon det och har sedan fullt fokus på det intressanta igen. Ovant. Nyttiga lärdomar.
Som förstagångs-whippetägare vet jag inte alltid vad som är Jolly & vad som är Whippet, dvs vad som är ras och vad som är individ. Hjälper det inte att låta olycklig börjar man skälla. Ser man något mystiskt skäller man. När hon kom skällde hon i hopp om mat. Det gör hon ibland fortfarande. Men nu sjunger hon oftare, eller krafsar på rätt ställe.
Vi har gått flera kurser tillsammans och hon är en trevlig hund att resa med. Hon skäller inte på ljud och kan slappna av i nya miljöer. Hon gillar människor som är hundtränare. Andra med intentioner göra sig icke besvär.
Bilen var ingen rolig plats i början. Nu är den helt OK. Med tanke på var vi startade är det en enorm framgång.
Ollie förtjänar ett eget omnämnande. Inte för att han är min, utan för att han har lärt mig väldigt mycket.
Jag har rastat honom sedan vi flyttade till Småland. I början låg han som en rem längst fram i kopplet och for från sida till sida, helt utan att ta hänsyn till att det faktiskt satt en människa i andra änden. Logiskt sett visste han säkert att jag var där. Känslomässigt var han ensam med sin hjärna.
Han jagade allt som rörde sig. Skällde på alla sorters fåglar. Hugg mot flygfän var standard. Han hade stora svårigheter med hantering och var generellt väldigt nära sin övre gräns mest hela tiden.
Idag ska det mycket till för att han ens ska närma sig den stressnivå han levde på då. Och de få gånger han varvar upp vet han att det finns någon bakom som bryr sig. Någon som kan stötta när det blir svårt.
Han har nästan helt slutat skälla på fåglar (på promenad med mig iallafall). På våren, när vissa sorter återkommer, blir det fortfarande lite knepigt. Men det är inte längre maniskt, det går lätt att bryta. Det går att varva ner efteråt.
Tillsammans har vi gått flera onlinekurser för Kay Laurence och nördat ner oss i hur border collie-hjärnan fungerar. Vi har lekt lekar som slår på och av den. Lärt oss vad BC-hjärnan behöver för att husdjurs-hjärnan överhuvudtaget ska få plats.
Vi har också jobbat successivt med hantering. Idag är snudd på hela hunden genomborstad på tio minuter. För ett år sedan tog bara kalsongerna två gånger tjugo minuter. För ett halvår sedan var "borsta magen" inte att tänka på.
Ollie har lärt mig vikten av tålamod. Av att jojo:a i svårighetsgrad. Av att inte bli fartblind bara för att något går åt rätt håll.
Och kanske viktigast av allt: hur avgörande rasspecifik aktivering är för att trivas i vardagen.