Sitt kvar

En händelse fick mig att tänka på beteendens konsekvenser.

Varför man som individ gör något över huvud taget.

Två scenarion med till synes samma slutresultat:

Sitter för att slippa obehag

Du placerar hunden i sittande position genom att fysiskt manipulera den. Så länge den ”trycker emot” håller du kvar. När den lättar på trycket lättar du.

Om den skulle röra sig håller du emot igen så den lär sig att den ska stanna kvar.

Vissa hundar får man ta i med hårdare nypor.

Andra kan man bara milt guida rätt.

När hunden kommer upp i stress och det blir mycket i miljön kan du behöva göra om träningen då de tidigare obehaget kan vara bortglömt.

För människan blir det väldigt belönande att ta tag i hunden – resultatet blir att hunden sitter kvar, så målet blir uppnått.

Sitter för att få springa/jaga/äta

Du belönar hunden för att den sitter, genom att säga FRI och springa iväg som en tok och leka eller mata.

Du smyger bort från hunden och om hunden sitter kvar belönar du med FRI enligt ovan.

Det viktiga är att i början gå i små, små steg så att polletten för konceptet trillar ner. Sedan kan man försvåra i det oändliga.

Du dinglar en leksak framför hunden som sitter, om hunden sitter kvar belönar du med FRI enligt ovan.

Du ber en kompis/granne/människa på stan springa runt framför med en leksak, om hunden sitter kvar belönar du med FRI enligt ovan.

Du funderar på alla möjliga och omöjliga störningar som du kan använda som störning/belöning för att försöka ”lura” hunden att göra fel, och belöna med när den gör rätt.

Skulle hunden göra fel händer inget annat än att störningen/belöningen försvinner, och ni testar på en lite enklare nivå nästa gång.

När hunden kommer upp i stress och det blir mycket i miljön ser det ofta ut som att hunden tänker: Jag tänker ”INTE” röra mig, du försöker bara luras.

Vilket alternativ känns enklast att utöva?

Vilket känns bäst i hjärtat?

Har du något annat ’recept’?