Sidans innehåll
Levt med egen hund sedan 2007, som hundinstruktör sedan 2008.
Utöver hundar jobbar jag med webb och grafisk design.
Det finns alltid något nytt att lära. Jag tror att man aldrig blir fullärd. Just som man tror man har koll visar forskning att hundar är coolare och förstår och kan lära sig mer än man tidigare trott.
Nedan kommer texten (ytterst lite redigerad) som jag skrev när jag sökte min instruktörsutbildning 2008:
I februari 2007 dog min ”livskamrat”, en blandras (Border Collie, Flat, Labrador och Golden) som vi fick hämta redan vid 5 veckor då hennes mamma hade försvunnit.
Vi gjorde inte så mycket ”bruks” tillsammans, det var mammas avdelning då (det var 1993 som vi fick hem henne så jag var inte så gammal) jag och Busan (som hon hette) brukade mest leka och vandra i skogen. Hon fick följa med när jag red (dock i flexikoppel för hon var en rymmare, tur jag hade snäll ponny) och senare när jag fick körkort körde vi till olika skogar varje vecka, det var det bästa hon visste, även sista året (veterinären sa att hon var både blind och döv, men det märktes inte på mer än att hon snubblade ibland) tog hon för sig och sprang i skogen (i flexi-kopplet). I oktober 2006 släppte vi henne lös på stranden och gladare än så hade hon nog inte varit på riktigt länge.
Så. När jag (med dåvarande sambo) i augusti skaffade en Cocker Spaniel (http://blogg.susscreations.se/) bestämde jag att det största kriteriet skulle vara att kunna ha honom lös. Så att han inte springer i väg så som Busan gjorde. Därför började vi gå med honom lös redan som bäbis (självklart bara korta sträckor) och han kunde länge gå lös och gå där vi ber honom, så länge det inte är en annan hund i närheten. Till skillnad från Busan är Fajsty MYCKET intresserad av andra människor och hundar.
Vi jobbade på det tillsammans med en Sveriges Hundföretagar- ansluten instruktör på privatträningar och fortsättningskurs. Men jag måste säga att han år 2008 var en perfekt liten vov, självständig och mammig på samma gång, busig men lydig…
Sedan 2008 har jag lärt mig att vår familjehund var fruktansvärt understimulerad. Hon såg det som sitt jobb att skälla på alla som gick förbi, eftersom hon hade inget annat att göra. Mamma körde Lydnad med henne, men hon skulle nog velat göra det + spår + agility med tanke på raserna i henne, och energin.
Samtidigt vill jag säga att hon inte hade ett dåligt liv, flexikoppel och helstrypspromenader till trots. Hon älskade oss, och när hon blev gammal blev hon blind och döv, men det märktes inte mer än att hon snubblade ibland – och slutade gå upp för trappan för att sova med oss.
Ett tag innan hon dog kom jag på att det fanns en möjlighet att hon skulle dö – en tanken som inte slagit mig innan och jag blev verkligen förkrossad och bestämde mig för att varje dag skulle vara speciell, varje dag skulle innehålla något roligt. Och en av de dagarna var när vi (jag och mitt X) tog henne till stranden där hon för första gången på flera flera år fick vara lös (jag räknade med att vi skulle kunna springa ifatt henne om hon försvann, men hon försvann inte!) hon gick med oss med små lovar ner till vattnet och kolla in grejer som flutit iland.
Ja, det mesta står ju redan där uppe, men nu efter mina utbildningar ser jag på sakerna på ett annat sätt.
Nu har jag då herr Spaniel, och han är på många sätt perfekt. Inkallningarna sitter inte så som jag hade hoppats på när han var valp, men det har en enda anledning: för lite träning. När Fajsty var ett år, kort efter jag kommit in på Instruktörsutbildningen åkte jag till Italien, och hade honom på ett hundpensionat. Därifrån kom han hem halt, och sedan dess har han haft olika sorters “issues”. Alla kommer inte av smärtan i sig, men smärtan förhöjer stressnivån som gör att normala situationer kan göra att han går upp i för hög stress och således måste skälla lite, eller liknande.
Innan ni undrar, ja – nu vet jag var smärtan sitter och hur man kan bli av med den till största delen, men det tog några (6) år och många olika besök att reda ut.
Idag är Fajsty pensionerad från mer avancerad träning, då han oftast inte tycker det är speciellt roligt, men ibland när han är på humör tränar vi agility fr gamla gubbar eller olika sorters tricks. Han är en utmaning för det tog ca 7 månader att lära honom “snurra” – ett trick de flesta lär sig på en kvart! Detta innebär inte att jag är en dålig tränare, för jag testade med en annan hund, och hon lärde sig det på fem minuter (4 pauser).
Jag har en (emellanåt) svår hund där helt enkelt – vilket gör att jag som instruktör har förståelse för er med svårmotiverade eller svårtränade hundar.
I augusti 2016 flyttade Inja Gundogs Debutante DuPont hem till oss. Jaktcocker. Till Fajstens stora irritation. Men – Efter ett tag gick det bra och de kunde ligga jämte varandra och gå promenad med svansarna svajande i takt. Augusti 2017 slutade det gå bra och de slogs blodiga. Alla inblandade blev blodiga. Orsakerna till att det började var många, det går inte att peka på en och säga “detta var det”. Vi lever fortsatt med dem separerade, men vi jobbar sakta sakta på att få det att bli bättre.
Duppen, som han kallas till vardags kommer vara med på många kurser på grund av en ganska stark separationsångest (som vi också jobbar på, sakta sakta).
Han är en stjärna på det allra mesta.
Jolly Whippet
Jolly (Dixietown Lille Katt) är en Whippet. Vi håller nu som bäst på att lära känna varandra.
