Problemlösning: dutta i hand

Anledningen till att hunden inte “vill” dutta i din hand (handtarget, målhand) kan vara många.

  • Omotiverad
    (öka värdet på belöningen, gör uppgiften enklare)
  • För enkelt
    (klura ut hur du kan försvåra övningen)
  • Inte förstått
    (backa till steg 1)
  • För svårt
    (avståndet, miljön eller något annat gör att det är för svårt just där och då – prova igen på annan plats)
  • Osäker
    (denna tänkte jag vi skulle diskutera nedan)

En hund kan vara osäker på händer av mååånga anledningar. Speciellt omplaceringar. Men om du haft hunden som valp och den i andra situationer inte är osäker på händer – kan det vara så att du – mer eller mindre medvetet tillfört smärta med dina händer, eller en av dem?

Tänk på – om du har nära till att nypa hunden när du blir frustrerad: om du ska jobba med handtarget kan det inte vara samma hand.

Individen måste lita på handen i fråga för att vilja söka sig dit. Oavsett hur belönande det är annars.

Så om du ibland i ren frustration nyper din hund med höger hand, öva handtarget med vänster hand. Självklart är det inget jag rekommenderar men jag vet att det ibland sker. Anledningen till att det ibland sker är att det är belönande för föraren att nypa hunden för hen blir förstärkt i sitt beteende
Jobbig hund » nypa hund » mindre jobbig hund (=belönad förare).

MEN – Det man gör då är att lägga på ett “annars”. “Håll dig på mattan, annars”. Alla tycker det är mycket roligare att jobba för att få något, i stället för att undvika något.

Djupare filosoferande

Så – min andemening är: Nyp inte hunden. Gör du det ändå – var medveten om att du gör det, varför du gör det (din egen frustration) och med vilken hand du gör det.

Min unga hund är studsig de första sekunderna, i vissa fall minuterna, sen samlar han sig för han vet att det är det som lönar sig mest.

Vi var på nytt ställe och tränade med ny människa häromdagen.

Han samlade sig så fort han kom ur bilen och var en fantastisk vardagslydnadshund. Fastän jag aldrig förhindrat något utan bara belönat det som jag anser vara “rätt” och använt hans högt önskade beteenden i belöningarna för att göra MINA önskningar högre värda för honom.

Jag tror vi har tränat strukturerat ungefär fem dagar sammanlagt. Men jag har alltid haft träningstankarna i bakhuvudet och alltid sett till att beteende jag vill se mer av uppmärksammas och beteenden jag vill se mindre av förhindras eller inte uppmärksammas.

Ja – han drar i koppel. Stundtals som en galning. Men – ju mer vi tränar “annat” desto mer vill han gå med mig på promenader (när han vill gå över huvud taget). Och belönar jag “gå fint” på en promenad så går han fint ganska länge, ibland flera dagar, innan han glömmer av sig. Luktar det vilt eller vi är på tågstationen är det så klart svårare. Han sitt allra bästa även där eftersom han vet att det lönar sig att försöka.

Ju svårare miljö, desto lägre “krav” får man ha, tills den miljön inte är svår längre.

Man kan (i mitt tycke) inte kräva av en hund som aldrig någonsin varit på “stan” att veta vad som förväntas av den när man är på “stan”. Ett människobarn kan man prata med och förklara, typ “Nu när vi är på stan får du hålla mig i handen, annars kanske vi kommer ifrån varandra och då blir jag ju så ledsen” – En hund får man förklara på samma sätt genom (super)enkla övningar och belöna det man vill se mer av. Minnet är dock kort – både hos barn och hund. Släpper barnet handen är det (sannolikt) inte för att vara olydig utan för att hen glömt “på stan håller vi handen”. Likaså med en hund som glömmer av sig o kastar sig mot en doft, eller en människa. Det är inte för att medvetet vara olydig utan för att den glömt av “på stan går du med mig”. Kanske för att den inte fått utdelning på ett tag, kanske för att den är trött i huvudet av alla intryck som ÄR på stan. Det jag kan säga med stor säkerhet är att den inte medvetet är olydig. Hundar gör det som lönar sig. Punkt.

Ju fler olika platser man övar något på, desto högre upp hamnar det i sannolikheten att det händer på heeelt nya platser.

Sen kan man självklart straffa alla oönskade beteenden, men då kan man få en robot som inte vågar prova själv, och de blir sällan de bästa tävlingshundarna. Som väl är (annars hade nog fler valt den vägen). Plus att det blir en väldigt negativ livssyn, att bara se allt som är fel. Eller hur?

About the Author

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Related Posts