Att forma ett beteende – eller att lära sig våga.

Disclaimer: Jag var inte där (när videon togs), jag vet inte vad som hände före eller efter det man ser. Det jag skriver nedan är ingen absolut sanning utan mina reflektioner kring det jag hört och hur jag resonerar kring det.

Många kritiserar denna video och menar att den är oetisk. Även individer som med glädje och entusiasm klickertränar sina hundar. Vad tycker du? Hur reagerar du? Ser du barnplågeri? Oavsett vilket, läs gärna vidare.

I slutet av denna video hörs: “ok vi slutar nu, men du kan fortsätta leka i poolen om du vill” (fritt översatt). Och det ville han. Han stannade kvar i poolen och lekte med sin syster för han lärde sig att det var faktiskt roligt. Så därefter behövde han inte längre en godis (extern primär förstärkare)  eller taggas för att gå i, utan gick i med glädje och egen intern motivation.

Att inte få en godis kan ju i början absolut ses som ett straff (P-, utebliven belöning) för att minska beteendet “inte gå i vattnet” i det träningspasset. Om det vore ett annat barn som inte var van vid leken skulle det kunna råka bli så. Just för Lear gillar han TAGteach-leken så han stannar och leker leken. Han stannar inte primärt för att han får skittles när han lyckas i leken. De är en extra bonus för att lyckas. Ibland behövs det för att vara motiverad att ta första steget.

Belöna även ett neutralt alternativ

Det jag vet att Ken Ramirez (Vid Ken Ramirez:  Teaching … , eller kontentan efter The “No” Project) gör nu med djur är att ha ett alternativt beteende, exempelvis “nudda target” som också ger utdelning. Så – man måste inte göra det jobbiga/läskiga för att få utdelning, utan man kan göra något enkelt/neutralt. I början blir det såklart väldigt mycket av det enkla/neutrala efter ett tag börjar dock den som lär sig ‘jobba’ för sin förstärkning.

Så i poolexemplet ovan skulle då Lear kunnat ha “sitt på pall” som också gav utdelning. Men efter ett tag är jag ganska säker på att han skulle tycka det var ruskigt tråkigt med “sitt på pall” och börja nudda vattnet för att få känslan av Success som Luca Canever pratar om (länk/blogginlägg kommer).

Jag kan, jag vågar

Tänk känslan av att våga vara i, och vilja leka i vattnet 10 minuter efter att verkligen inte velat vara i vattnet. Jag tror han där kände sig som en superhjälte. Som våra hundar gör när de vågar hoppa och smälla bubbelplatsen för att det är roligt att göra ljud, att komma dit behöver ibland ett eller flera träningspass med extern primär förstärkare (godbit).

I detta exempel hade Lear sannolikt kommit dit till slut iallafall, men det hade nog inte gått på 10 minuter, kanske 10 månader – beroende på individ.


Egen applikation – Våga/vända känslan av att gå i ruskig sjöbotten/tång

Belöning: 90 min massage
Väg till belöning: Poäng (100)
Väg till poäng: X antal steg i det ruskiga

Tänkt kriterieplan:
– Framdelen av fot på botten
– Hel fot på botten
– Två fötter på botten
– Två steg ut
– Tre steg ut
– osv

Upplägg: Gå ner till vattnet (2-3 meter) sätt i fot – tag – gå upp ur vattnet och logga poäng på mobil/papper.

Jag tror ärligt att det konceptet hade funkat på mig o ruggig botten. Redan nu känner jag mig mer motiverad att jobba på min sjöbottenaversion (aversion = motvilja, vedervilja; avsmak; avsky.), för det är ju inte FARLIGT, det värsta som kan hända är väl att man trampar på en sten eller en fisk som rör sig. Här finns inga dödliga sjöborrar som gömmer sig bland löven.

Efter 100 repetitioner av “gå på sjöbotten” bör jag tycka det är mindre obehagligt, kanske till och med göra det utan att tänka på det, även om jag varken får poäng eller massage. Med den interna motivationen “att bada” eller “att hämta något”.

Visst – Det är ingen nödvändig livskunskap att kunna gå på ruskig sjö- eller havsbotten, men det underlättar om man vill bada med hund i Småland eller bada på inofficiella stränder längs kusten (tång i havet är för mig samma känsla).

Hade mina föräldrar “tränat mig” på detta sätt (med eller utan godis) hade jag sannolikt inte haft denna aversion fortfarande.

Summa summarum:

Det är upp till coachen/läraren/den som styr övningen att ha etiken med sig. Oavsett vilken del av kvadranten man jobbar med.

Så går mina tankar baserat på det jag har lärt mig senaste 10 åren, och inte minst senaste veckan.

About the Author

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Related Posts